lärdom, voro aflägsnade från folket genom sitt syfte, så visar oss deremot i hofskaldernas sånger hela behandlingen, även som språket, hvilket redan i de äldsta röjer mycken konst, att ej heller dessa egentligen varit folkets, utan mera hofvens poesi. Af de förra möter oss i den äldre Eddas didactiska quäden[1] ännu en återklang; af de senare äro Thiodolfs Ynglingatal, och sedan hela hopen af mest Isländska hofskalders Sånger exempel. Emellan bägge stå de berättande quäden, som ur gudasagan hämtat sitt innehåll, och af hvilka flera synas varit ämnade att vid gudstjenst och offergillen föresjungas. Likväl fanns en Poesi af ännu större offentlighet, gemensam för de högre som för de lägre, och äfven af denna hedendomens Folksång äga vi högst dyrbara lemningar quar. Vi mena dermed den äldre Eddas Heroiska Quäden[2]. Vi ha redan vidrört dessa sagors höga ålder och de
- ↑ Mest populära bland dessa voro utan tvifvel de som innehöllo sedereglor, såsom första delen af Hávamál, som ännu lefver i så många Nordiska ordspråk. Quädet, som förer Odens namn, bär sjelf vittne att det är från bränneåldern. Str. 72.
- ↑ Om Sigurd och Brynhilda, Volsungar och Niflungar, Völund och Helge, se hela andra delen af Sämunds Edda. Utförligare finnas samma ämnen prosaiskt behandlade i VolsungaSagan, NornaGests Saga, den yngre Edda och VilkinaSaga.
