Sida:Svea rikes häfder.djvu/326

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
304

undersökningar som gjort sannolikt, att de till en del gå upp till eller utöfver den stora folkvandringen[1], sedermera blifvit tillökta, utspridda, på flera sätt behandlade, ifrån södern af Europa till högsta Norden, och vext med många folk och slägter[2]. De

  1. Se ofvanföre s. 144. ff.
  2. Äfven den Eddiska bearbetningen af dem bär derom vittne. I dessa sånger förekomma neml. Finnar, Svenskar, (i Völundarquida) Norrmän, Danskar, Franker, Hunner (flerestädes), Saxer (Gudr. quida III. str. 6), Longobarder, (Gudrun. Quida I. str. 19) Burgunder (Atla Quida str. 19) utländske Göter (Gudrunar Hvaut str. 16 och på flera ställen). I quädet om Völund (Verland, Velint) är scenen i Suithiod på gränsen till Finnarna. Betänker man nu, att en del af Småland fordom kallades Finheden eller Finweden (Jfr. Underrättelser om det gamla Fylkes-Konungariket Finheden i Småland, innefattande Östbo, Westbo och Sunnerbo härader, af B. A. Ennes, Jönköping 1809) och att traditioner om Verland eller Völund i synnerhet ännu finnas i Werend, Bleking och Skåne, så synes den trakt i Suithiod (denna senare benämning tagen uti vidsträcktare bemärkelse) äfven vara bestämd, om hvilken det gamla quädet talar. Der sägas att Völund sattes på en holme för att smida kostbarheter åt Konungen, som ock kallas Niara drott, hvilket genom en gissning blifvit öfversatt med Nerikes drotten. I Werend, der ännu ej längesedan folksånger om Völund funnits, kallar Allmogen än i dag en stor sten på en holme i sjön nära Alletorp i Kinnevalds härad för Verlehall, och säger det vara Verlands smedja, enligt M:r Wallmans intressanta Anteckningar om Werend, hvilka han haft den godheten att i handskrift meddela mig. — Quädena om Helge synas äfven till en del röra Sverige. De bägge Sångerna om Atle äro från Norrige.