Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
360
utplåna. Ännu tränger Sigurds död och Gudrunas sorg och klagan[1] till djupet af hvarje hjerta; ännu inger den halft-dæmoniska Brynhildas kärlek och hat ett oemotståndligt deltagande; ännu ryser man för brottets sjelfvedergällning och hämndens omåttligt förstörande verk i dessa gamla digter, som förutsäga om sig sjelfva „att de skola efterlefva i alla land”[2] och att vid jämnförelsen med de öden, hvilka de besungit, „alla männers bröst skola lättas, alla quinnors sorg blifva mindre”[3]. — Ehuru de intyga sin egen ålder[4], ha de utan tvifvel i behandlingen, i Norden såsom i Södern, med tiden undergått flera förändringar, hvarföre man fåfängt i dem söker Historia och Tidräkning[5]. De se
- ↑ Se i synnerhet den härliga Godrúnarquida I. (N. XII i Afzelii Öfversättning af Sämunds Edda). Detta är Poesi, så länge natur och menniskor äro de samma.
- ↑ Atlamál str. 108.
- ↑ Godrúnarhvöt str. 21.
- ↑ Hamdismál str. 2.
- ↑ Så göres Sigurd Fofnisbane på en gång samtida med Attila och Theoderic och derjämte till Ragnar Lodbroks svärfar. Detta sista förekommer likväl ej i sjelfva Sångerna, utan i de på dem grundade Sagorna. — De enda historiska personer ur Sveriges forntid, som i hela den äldre Edda förekomma, äro Harald Hildetand, hans mor Auda och morfader Ivar (Vidfamne). Hyndluliod str. 27.
