Sida:Svea rikes häfder.djvu/328

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
360

utplåna. Ännu tränger Sigurds död och Gudrunas sorg och klagan[1] till djupet af hvarje hjerta; ännu inger den halft-dæmoniska Brynhildas kärlek och hat ett oemotståndligt deltagande; ännu ryser man för brottets sjelfvedergällning och hämndens omåttligt förstörande verk i dessa gamla digter, som förutsäga om sig sjelfva „att de skola efterlefva i alla land”[2] och att vid jämnförelsen med de öden, hvilka de besungit, „alla männers bröst skola lättas, alla quinnors sorg blifva mindre”[3]. — Ehuru de intyga sin egen ålder[4], ha de utan tvifvel i behandlingen, i Norden såsom i Södern, med tiden undergått flera förändringar, hvarföre man fåfängt i dem söker Historia och Tidräkning[5]. De se

  1. Se i synnerhet den härliga Godrúnarquida I. (N. XII i Afzelii Öfversättning af Sämunds Edda). Detta är Poesi, så länge natur och menniskor äro de samma.
  2. Atlamál str. 108.
  3. Godrúnarhvöt str. 21.
  4. Hamdismál str. 2.
  5. Så göres Sigurd Fofnisbane på en gång samtida med Attila och Theoderic och derjämte till Ragnar Lodbroks svärfar. Detta sista förekommer likväl ej i sjelfva Sångerna, utan i de på dem grundade Sagorna. — De enda historiska personer ur Sveriges forntid, som i hela den äldre Edda förekomma, äro Harald Hildetand, hans mor Auda och morfader Ivar (Vidfamne). Hyndluliod str. 27.