Gotland, Öland, Skåne, lemna bevisen derpå[1]. Myckenheten af de till en del förundransvärdt stora, förstenade skaldjuren, hvilka t. ex. på Kinnekulle förekomma så tätt, som om hela lager af berget en gång varit lefvande, väcker förvåning. Men utan all tvifvel tillhöra de en tid äldre än menniskan. — Af den omständigheten att nästan inga fossila menniskoben blifvit fundna[2], ha flere velat draga den slutsats, att menniskoslägtet är yngre än någon af jordens stora förändringar. Men att åtminstone en stor naturhvälfning, och den sista före jordens närvarande tillstånd, träffat en redan af menniskor bebodd verld, och bibehållit sig i deras erinring, visa ej blott Skriftens underrättelser om en stor flod, utan Chaldeers, Egyptiers, Grekers, Persers, Indiers, Chinesers, Amerikaners äldsta Sagor[3]. Äfven den Skandinaviska Mythen låter verlden dränkas i verldsjätten Ymers blod, af hvilket Gudarna gjorde vattnet. Ett
- ↑ Wahlenberg. l. c. och i Petrificata Telluris Svecanæ. Nov. Act. Soc. Sc. Upsal. T. VIII.
- ↑ Åtminstone inga, mot hvilkas uråldrighet ej invändningar göras.
- ↑ Jfr. Cuvier l. c. s. 121. ff. De nyaste geologiska undersökningar bestyrka detta och sammanstämma i att floden kommit från Norden. W. Buckland Reliquiæ Diluvianæ. London 1823.