Tills trenne kommo
mäktige mycket,
Jättemöar
ur Jotunhem”.
Hvilka för öfrigt dessa olycksbådande gäster voro, det lemna oss de bibehållna urkunder i dunkelhet. Frid och förbindelser tyckas ha blifvit ingångna med jättarna. Gudar förmäla sig med sköna jättedöttrar och ätterna blandas. Den till utseendet sköne, men onde och listige Loke, „gudarnes besvikare och förtalare”, synes ibland Asarne upptagen, och kan så mycket svårare från dem skiljas, som mythiska sånger berätta att Loke och Oden redan i tidens början, blandade blod tillsammans, knutit fosterbrödraskap[1]. Nu stördes lycksaligheten genom onda spådomar[2], hvilka redan åsyftade gudaväldets
- ↑ Ægisdrecka str. 9.
- ↑ Sådana berättas ha skett gudarna. Edda Dæmis 34.
kämpevisornas: „leka gulltafvel”. Men af str. 61 ses, att här menas de „förunderliga gyllne taflor”, hvilka „gudarnas Förste och Fjolners (Odens) ätt hade ägt i tidens begynnelse” och hvilka efter Ragnarök skulle återfinnas på den nya jorden, der man åter skulle påminna sig Fimbultyrs (den höge gudens) gamla runor. De gyllne taflorna hade såldes under gullåldrens lek gått förlorade.
