framträda Vanerne[1], mythiska, från menniskorna skiljaktiga väsenden[2], herskande öfver Alferna[3], men liksom jättarne berömde för gammal visdom, hvarföre de ock kallas de „vise Vaner”. En förlikning slutar striden, i följe hvaraf Vanen Njord samt hans barn Frey och Freya upptagas bland Asagudarna. Deremot se vi flera andra, som vid verldens och menniskans skapelse varit Allfader behjelplige, försvinna, sättas ur verksamhet och föga mera omtalas[4]. Emellertid vexte Jättarnes krafter och öfvermod. Loke hade funnit den förr omtalta olycksspående Jättequinnans „halfbrända hjerta”[5] — „Illslug blef han gjord af elaka quinnan: dädan är i verlden allt vidunder kommet.” Af den ohyggliga kärleken föddes Hel, som Oden nedstörtade till Nifelhem,
- ↑ Völuspá str. 18., jfr. YnglingaSaga c. 44. som tar Sagan historiskt. Kriget nämnes i Edda Dæmis. 57, som dermed förbinder Mythen om Quaser.
- ↑ Så framställas de beständigt i de mythiska quädena, jfr. Brynhildarquida I. str. 19.
- ↑ Frey, till härkomst en Vaner, äger Alfhem eller Alfernas verld. Grimnismál. str. 5.
- ↑ Såsom Vile, Ve, Loder.
- ↑ Hyndluljod str. 37, 38. Hon kallas här Angurboda — den „ångerbodande”. — Äfven „den gamla öster ut i Jernskogen.” Völuspá str. 32 ell. 36. Edda Dæmis. 12.
