Först kommer Fimbulvetr, den stora vintern, som består af tre vintrar utan någon sommar emellan; men förut blifver hela verlden hemsökt med krig och blodsutgjutelse. Föräldrar skona ej barnen, ej bröder hvarandra.
„Bilålder, Svärdsålder,
Stormålder, Vargålder
innan verlden faller.”
Hos trollen gal den eldröde hane, hos Asarna den gullgule, i Hels salar under jorden den sotfärjade[1]. Den bundne ulfven tjuter, alla band brista, Jättarne leka, Loke blifver lös. Jorden skakas, dvergarne sucka vid klippans dörr och Yggdrasil dånar och skälfver. Hafvet gäser öfver sina bräddar, ty Midgårdsormen kommer i jätte-raseri och söker sig uppå landet. Då reser sig Heimdal och blåser i Gjallarhornet, så att det höres i alla verldar, och kallar gudarna till strids. Oden talar förgäfves med Mimers hufvud. Örnen skriar och sliter lik, vågen brusar och Nagelfar, det skepp, som är gjordt af de döda menniskors naglar,
- ↑ Förebod af verldsbranden. Hos Cutheerna, en af Assyrierna från Persien till Samaria förflyttad koloni, var Tuppen en symbol af Elden, och de dyrkade honom under namnet Nergal. II. Konungab. c. XVII. v. 30. Creuzer l. c. II. 90.
