Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
339
tider och de gamla gudomliga runor. I gräset återfinnas de undransvärda gyllne taflor, hvilka
„i tidens början
ägt hade
gudarnas Förste
och Odens slägt.
Osådde månde då
åkrar vexa,
allt ondt försvinna.
Balder kommer åter,
bebor med Höder
Odens segersal
och gudarnas helgedom
Förstån j än eller hvad?”[1].
Ännu en gång framträder Dödens bild, flyr och försvinner: den mörka draken Nidhögg flyger öfver slätten, släpande på vingarna lik. — Sist sjunker Vala, den gamla spåquinnan sjelf, hvilken Odens trollsång uppväckt från Hels portar för att förkunna verldens och gudarnas öde, tillbaka i djupet[2].
Så ljuder den Nordiska Sierskans stämma, bruten, otydlig, halft förnummen till oss genom åldrarnas mörker. Den talar om andra tider, andra
