menniskor och tankar, fängslade i vidskepelsens band, men längtande äfven de, till det eviga ljuset och uttryckande denna längtan, fast i ett stammande språk. Ty väl kan man äfven i denna lära igenkänna några af dessa „stora ljud”, om hvilka den Grekiske Skalden, vändande tankan på sköna gerningars minne, sjunger, „att de vandra odödligt öfver jorden och hafvet”[1]. Sådana äro de stämmor med hvilka himmel och jord förkunna ett Evigt Väsende och sin egen förgänglighet. Den sista har ingen hedendom starkare uttalat än den gamla Nordiska. Den hänvisar ock derigenom, ehuru dunkelt, på den „Starke ofvanefter”[2], som är öfver de gudar, hvilka „styrktes af jordens krafter, af den svalkande sjö, af skaldernas mjöd”[3] — på den „Mäktigare än den Mäktiga, hvilken den ej vågar nämna”[4] — på den Okända Guden, om hvilken ock Hedningarne vetat säga[5].
Sida:Svea rikes häfder.djvu/362
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
340