flod, om hvilken nästan allt slägte på jorden vittnar[1]. Man ser således, att i den Nordiska Mythologien jordens skapelse sammanflutit med dess förnyelse, och först efter floden framträder med den ordnade verlden Asagudarnes egentliga välde. Men en tidigare jord, en äldre tid, ett fordnare gigantiskt slägte, äfven en förodinisk gudaätt hade funnits; och gudaslägtet sjelft kunde liksom jorden (emedan det högre hos alla dessa gudar är höljdt i formen af jordiska krafter), blott föryngradt efter förstörelsen framgå. Förut var den tid, „då Allfader var med Rimthussarna”, sedermera hans fiender, „före verldens skapelse”, säger Edda[2],
- ↑ Klaproth, Asia Polyglotta, Paris 1823 s. 19 ff. har en interessant undersökning om öfverensstämmelsen i denna tradition, till och med i anseende till tiden, (omkring 3000 före Christus) hos Chineser, Inder, och i Bibeln enligt Samaritanska texten.
- ↑ Edda Dæmis. 3. I en uppsats öfver Nordiska Mythologien i första häftet af Iduna, 1811 s. 78, har jag utan förstånd förlöjligat detta — liksom månge andre annat.
233. Äfven en gudabrygga Tchinavad, liknande den Nordiska Bäfröst, finnes i den Persiska Mythologien. Görres I. 257. II. 584. I den Grekiskt-romerska är vintergatan denna gudabro.
Est via sublimis, cœlo manifesta sereno,
Lactea nomen habet; candore notabilis ipso.
Hac iter est Superis ad magni tecta Tonantis.
Ovidius, Metamorph. I. vv. 168—170.
