Sida:Svea rikes häfder.djvu/367

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
345

men rättare — ty det är den enda mening man kan draga af uttrycket — före den förstörande naturhvälfningen, det sista upproret af djupets krafter och det senare gudaslägtets derefter stadgade välde. „Den gamla tiden” var ännu den, då Allfader Oden också med Loke var edsvuren broder[1], och den sednare, deltagande i menniskans skapelse, i hennes blod inlade sin eld[2]; ty eld är Loke till namn och betydelse[3], ehuru

  1. Ægisdrecka str. 9. Det är detta gamla fosterbrödraskap (man känner helgden af detta band hos förfädren), hvilket gudarne sedermera ej gerna ville höra omtalas; hvarföre Frigga i samma quäde str. 23 säger om Oden och Loke:

    „Edra händelser
    skolen J aldrig
    för menniskor tälja
    eller hvad i fordna dagar
    J tvenne Asar öfvat.
    Gammalt allt man glömme!”

    Oaktadt den sednare läran sökte utplåna spåren deraf, finnes dock i Mytherna flera häntydningar på detta Odens och Lokes fordna förhållande. Så säges i den yngre Edda, att Loke hade en bror, som het Helblinde. Dæmis. 33. Men detta är i Grimnismál ett af Odens namn.

  2. Jfr. ofvanföre.
  3. Att Loki, som runiskt skrifves lika med Logi (Låga), äfven var en symbol af elden, är tydligt ur flera skäl. Ett isländskt ordspråk säger: Loki fer yfir akra — (Loke far öfver åkrarna) om eld som kommer i gräs eller säd: Lokadann (Lokes dunst) kallas