Gudarne äro tidsgudar, Oden är tidernas fader[1]. Att han betydt himlen, genom hvars ljus de bestämmas, kan slutas deraf, att jorden kallas hans maka, liksom åtskilliga andra hans benämningar och egenskaper tyckas utvisa, att äfven solen varit en af hans betydelser[2]. Men såsom skuggornas drott och de dödas gud[3] är han ock den sol, som ej mera lyser för dagens barn, den nedgångna, underjordiska, nattliga solen; och denna är det öga, som han måst pantsätta i djupet. — Ej osannolik är senare författares förmodan[4], att de i
- ↑ Aldafaudr. Vafthrudnismál. str. 4, 53. Aldagautr. Vegtamsquida str. 6.
- ↑ Sådana äro Baleigur, den eldsögade, Svidur, Svidrer, den svedande, brännande (Grimnismál str. 45 , 46), Fjölsvidur, den mycket brännande (Resenii Edda in nom. Odini), Jólfaudr, Julfader (ibid.); Jólnir (Olafsen, Nord. Digtk. s. 80.), hvilka sista namn äro märkvärdiga derföre, att den hedniska julen var en fest, som firades till ära af den mot Norden återvändande solen.
- ↑ Draugadrottin.
- ↑ Ling, Eddornas Sinnebildslära s. 197. Mone,
alligaret.” Med den herskande guda-dynastiens fall skulle åter verldens förstörelse bli samtidig.
„Coeli Regia concidens
Ortus atque obitus trahet,
Atque omnes pariter Deos
Perdet mors aliqua et chaos.”
Seneca, Tragoed. Hercules Oetæus v. 1112.
