Sida:Svea rikes häfder.djvu/37

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
17

med Medelhafvet, och med det samma dettas utbrott genom sundet i Atlantiska Oceanen skedde: händelser, hvilkas dunkla hogkomst till en del bibehållit sig i ålderdomens sägner[1]. Från alla dessa spår till de gamla vattnens makt, kan likväl alldeles ingen ting slutas till en fortfarande vattenminskning. Allt sammanstämmer tvärtom i att visa, det dessa uråldriga förändringar af haf och land ingalunda skett genom någon långsam tillvext och aftagelse: de ha tvärtom varit hastiga, öfvergående, framkallade af okända orsaker, åstadkomna genom krafter, hvilka i Naturens närvarande skick äro bundna och ej mera verkande[2]. — Nu synes en vattenminskning blott vara märkbar i endera helt och hållit eller till största delen från hafvet skilda vatten,[3] om

  1. Se dessa hos Ukert, Geographie d. Griechen und Römer, Weimar 1821, II Th. i Abth ss. 193. 194. 208. ff. Så skulle landet Lectonien i Medelhafvet försvunnit, och öar vara dess lemningar: så den stora ön Atlantis i Atlantiska hafvet. Flere gamle författare tillskrefvo dessa genombrott ej blott vattnets makt, utan äfven jordbäfningar. Månge af de Gamla trodde att den nordliga delen af jorden först blifvit beboelig. Den tidens Vulkanister sade, att jorden i Norden först blifvit afkyld, Neptunisterna, att vattnet der först vikit undan.
  2. Cuvier l. c. ss. 13. 20. 142.
  3. I Sverige visar den sig inom landet uti igengångna
2.