den första dagen har af Solen sitt namn, den tredje åter af Oden, motsvarande Romrarnas
dagen, som likväl hos Engelsmän och Nederländare heter Saturday, Saturdag, (det Romerska dies Saturni) motsvara de latinska dies Solis, Lunæ, Mercurii, Jovis, Veneris — en ordning, som man återfinner hon flera gamla nationer — äro utan tvifvel hedniska i Norden. Mina skäl äro: 1) Osannolikheten deraf, att christne lärare skulle, med efterhärmning af de Romerska hedniska namnen, gifvit sådana, tagna af Nordiskt-hedniska gudar, åt veckodagarna. 2) Ett förbud af Jonas Ögmundsson, som blef förste Biskop i Holum på Island år 1105, att nyttja dessa hedniska dagnamn. Þviat ádr varo eptir i Kristninni miklar oc illar afleifar heidins sidar, er eigi var upprætt ur gudligum akri medan Kristnin var úng, fyrirbaud han stærkliga allar hindrvítur, er fornmenn höfdo tekit af túnglkomum eda dægrum, eda eigna daga vitrum mönnum heidmun; sva som at kalla Tysdag, Odins dag eda Þorsdag, en baud hafa þat dagatal sem helgir fedur hafa sett i ritningum, at kalla annan dag viku, þridia oc sva út: d. ä. „ity att tillförene voro efter i christendomen många och elaka aflefvor af hedna seder, hvilket ej blifvit upprotadt ur den gudomliga åkern, medan christendomen var ung, förböd han starkeligen alla vidskepelser, som fordne män hade tagit af nytänningar och dagar eller att egna dagar åt visa hedniska män, såsom att kalla Tys dag, Odins dag, Thors dag, och böd att hafva det dagatal, som de Helige Fäder hade satt i sina skrifter, och kalla andre dagen i veckan, tredje och så och så vidare.” (Olavius Syntagma de Baptismo p. 190. Jfr. Finni Johannæi Hist. Eccl. Isl. I. 324). 3) Uttryckliga intyg af gamla Engelska författare, såsom Willielmus Malmesburiensis (från förra hälften af 12:te årh. De Gest. Reg. Ang. L. I. c. 1. jfr. Matthæus Westmonasteriensis, Flores Historiar. ad. an. 449), att Anglerne vid ankomsten till Britannien dyrkade
