läran om åldrarna — verldsdagens stunder, verldsårets tider — i nästan alla Mythologier. Att den äfven i den Nordiska är inhemsk visar bäst den sköna Mythen om Balder — utan tvifvel närmast en bild af det genom vintern dödade årets lif, och derpå af naturens uppvaknande med våren, men också en symbol af hela tidens, af det stora verldsårets skiften; och här tillika af en högre betydelse, då den visar oss den allmänna undergången såsom en följd af den första gudadöd i verlden, godhetens och rättvisans, men låter dem med straff och belöning och en ny himmel och en ny jord återvända. Härigenom och tillika genom den obrottsliga helgd, som den Nordiska Gudaläran fäster vid eden, höjer den sig öfver Naturen, och får en moralisk halt och ett menskligt värde.
II. Ty det är ej blott om Naturen, utan ock om Menniskan, som dessa gamla Sagor tala. Gudarne föreställa äfven menskligheten. Derföre är,
interessant uppsats (Försök att förklara Indernas verldsåldrar) utveckla den Astronomiska betydelsen af detta tal. Invändningen att våra förfäder räknade 120 på hundradet är ej afgörande, då sjelfva räkensättet efter tio tolfter på hundradet visar att Decimalsystemet var dem bekant. Derföre är ock den senare förekommande skillnaden emellan dett stora och lilla hundrade troligen gammal.
