verkan på menniskan och hennes förhållande till en högre verld, i de activa och de passiva; blott den sanna religionen sammanfattar och renar bägge riktningarna. De förra söka genom inspiration höja menniskan till det gudomliga, såsom lågan sträfvar mot himlen: de senare söka tillvägabringa denna förening genom en försänkning i det oändliga ända till fullkomlig upplösning af allt individuelt och personligt, såsom droppen försvinner i hafvet. De naturliga bilder vi användt på bägge äro de samme som förekomma i de olika Mythologierna, och visa redan dessas olika karakter, allt efter som Vattnet eller Elden i deras föreställningar om tingens uppkomst och natur herrskar,[1] eller rättare, allt eftersom naturdyrkans manliga eller quinnliga princip är den rådande: en skillnad, som äfven innom samma religion, betraktad ur olika synpunkter, kan äga rum. I flera afseenden är den Nordiska gudaläran till karakteren en Eldslära. Ur elden, lärer den, kom det första lif: en krigisk eld är också menniskans lif, som i kamp och
- ↑ Ty bägge — eller någon annan deremot svarande motsats — ingå i alla mythiska Kosmogonier. Quippe ubi temperiem sumsere humorque calorque, — Concipiunt, et ab his oriuntur cuncta duobus — Ovidius, Metamorph. L. I. vv. 430, 431.
