hvilka man äfven snarast kunde antaga, att de ej återfå lika mycket, som de genom utdunstning förlora. I Kaspiska Hafvet lär denna minskning vara obestridelig[1]. I Östersjön är den genom de senaste iakttagelser på gamla märken bestyrkt; men dessa ha tillika ledt till den slutsats, att hafsytans sänkning vore störst i Bottniska Viken, minskades mot söder, ej långt nedan om Kalmar upphörde att vara märkbar, och alldeles ej kunnat förspörjas vid Blekingens, Skånes och Hallands kuster, under det man i Bohusländska skärgården
- ↑ Jfr. Pallas l. c. T. III. s. 573. Den är bekräftad genom Engelhardts och Parrots nyare undersökningar (Reise in die Krym und den Caucasus. Berlin 1814), hvilka också satt utom tvifvel, att Kaspiska och Svarta hafven fordom haft lika höjd, och det Kaspiska en gång med en vidlyftig utsträckning stått vid pass 234 meter högre än nu. För det närvarande är det omkring 100 meter lägre än Svarta hafvet. Märkligt är att afvägningar gjorda under Fransyska Expeditionen till Egypten skola visat, det Medelhafvets yta vid Ebb är 8, vid flod 9 meter lägre än Röda hafvet. Och likväl stå bägge i gemenskap med Verldshafvet. (1 meter = 3, 11, 4 Paris. fot = 3 Sv. fot 3 Dec. tum 6, 8 lin.)
segelleder, såsom den gamle män ännu visste omtala i O. Rudbecks tid (Atlant. I. 175), genom Danmarks socken vid Upsala, Funbo, Lagga, Närtuna, Garn till Östersjön, och om hvilken Dalin T. II. 734 citerar ett bref af Carl Knutson d. 3 Maj 1453. Likväl är det svårt att i detta och flera dylika fall åtskilja vattenminskning från uppslamning, och uppgrundning genom en växande gräsbädd.
