Sida:Svea rikes häfder.djvu/386

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
364

bortgång under vintermånaderna och naturens sorg, hvarom så många af de Gamles Myther tala[1]. Ett ovedersägligt bevis att Asaläran ej af dessa är lånad, men väl i många afseenden uppvext ur samma grund, är att de mest träffande likheterna bestå i enskilda, blott halft utförda drag[2], oftast häntydande på det äldsta och mysteriösa i de Gamles lära. Odr, Freyas gemål, är blott ett annat namn på Oden, Solen[3]. I Phrygien firades Cybeles och Attins fest, som grundade sig på en liknande fabel, med fanatiskt och blodigt raseri af beväpnade prester. Äfven Oden i sin kärlek till Freya och sin flykt är Odr, d. ä. den rasande[4], såsom hans eget namn, äfven från ett

  1. Mytherna om Venus och Adonis, Cybele och Attis (i genitiv. Attinis), Isis och Osiris (jfr. Macrobius l. c. 21), äfvensom om Ceres och Proserpina äro af samma innehåll.
  2. Allt hvad som finnes af denna Myth i hvad vi veta om Nordiska gudaläran innehålles i nyss anförda ord ur Edda, Dæmis. 35. En allusion derpå förekommer i YnglingaSagan c. 13.
  3. Två hufvud-codices af den yngre Edda, den Upsaliska och den Köpenhamnska kungliga, ha Oden i stället för Odr, då i Skalda talas om Freyas gemål. Ed. Rask. s. 119.
  4. Odr betyder häftig, rasande, Björn Haldorson, Isl. Lexic.