Sida:Svea rikes häfder.djvu/387

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
365

annat håll, förklaras[1]; och man påminner sig att Berserksraseriet utmärkte hans män[2]. Att Freya gråter och hennes tårar äro guld, gör den ädlaste metallen — sjelf en sinnebild och påminnelse af ljuset, — till ett foster af Naturens längtan och sorg öfver den aflägsnade solen: en af de skönaste bilder, som någon Mythologi någonsin skapat; men dessutom märkvärdig, emedan deri ligger en interessant historisk vink. Att ibland guldets stående benämningar i det Nordiska skaldespråket Freyas gråt, vattnets eld, flodernas låga[3] så ofta förekomma, är tydligen ett minne af guldförande floder, ibland hvilka hos de Gamle flere Kaukasiska räknades[4]. Vi

  1. Wodan, id est Furor. Adam Bremens. c. 233. el. 92. (En annan läsart: Fortior, ger föga någon mening.) Od är det Tyska Wuth. Att eljest Oden, Woden, Guoden, Godan, (namnet förekommer på alla dessa och än flera sätt) är i grunden detsamma som det så vidt utspridda ordet: Gud, har Hallenberg visat. Disquisitio de Origine Nominis Gud ex occasione Nummi Cufici. Stockh. 1796. pp. 57. 71.
  2. Yngl. Saga, c. 6.
  3. Skalda. ss. 128, 129. Guldet kallas vattnets eld; liksom solen himmelens och luftens eld, „eldr himins oc lopts”. Ibid. p. 126.
  4. Strabo, L. XI. p. 499. Ed. Casaub.