Sida:Svea rikes häfder.djvu/391

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
369

mot södern utvandrade folk, enligt deras egna traditioner, stodo till Skandinavien, visar, att Göterne här åtminstone ej voro yngre; ehuru deras namn hos gamla författare först förekommer i 2:dra århundradet efter Christus[1]. De utländske Göter, först uppträdande på sydliga Östersjökusten, se vi allt ifrån första århundradet i rörelse inåt fasta landet. Strabo finner redan sina Gutoner in i det östliga Tyskland[2]. Hos Tacitus når blott en af deras stammar, Rugierne[3], till hafvet; Gotonerne bo söder om dem i det inre. Hos Ptolemæus

  1. Jfr. ofvanföre s. 83.
  2. L. VII. p. 290. Han nämner dem jämte Burgunderna, hvilka också voro ett götiskt folk (Burgundiones gens Gothica. Excerpta ex Agathia, Ed. Grotius, p. 532) och äfven fordom tillhört Norden; ty ön Bornholm (hos Isländarna Borgundrholmr, i Ottars och Ulfstens Reseberättelser Burgendaland) har af dem sitt namn. Att ej alla Göther på en gång utvandrade följer redan af hvad vi förr sagt i detta ämne. Tvertom lemningar af Götiska folkstammar funnos ännu länge i Östersjöns södra kustländer och synas der äfven ha blifvit förstärkta af Skandinaviska utflyttningar, tills Letter och Vender i dessa trakter fingo öfverhand; jfr. ofvanföre ss. 110, 120.
  3. Trans Lygios Gotones — (Tacitus går här från söder till norr) Protinus deinde ab oceano Rugii. Tacitus, Germ. c. 43. — Rugii autem nutio et ipsa Gotthica est, sed propriis jam olim vivens legibus. Procopius i Grotii öfvers. L. III. p. 309.
24