Frankrikes i allmänhet förmärkt intetdera[1]. Anser man det anmärkta både stigandet och fallandet på olika orter för undantag, så skulle det mest gällande beviset för vattenminskningen kunna hämtas af den erfarenheten, att hafvet i allmänhet icke stigit; då likväl allt, hvad i årtusenden blifvit i detsamma afsatt, bort höja dess botten. Det säkra är, att ej alla orsakerna till hafsytans förändringar äro oss kända; det sannolika är, att hvarken dessa eller atmosferens förändringar af endast mekaniskt verkande orsaker bestämmas[2].
- ↑ Cuvier l. c. s. 28.
- ↑ Striden om Vattenminskningen fördes i ålderdomen liksom i nyare tider, och äfven då framdrogos enskilda bevis för och emot. Jfr. Ukert l. c. T. II. 203—216. Aristoteles, som anser vattnets tillökning och
on the Encroachments of the Sea on the Land. Edinb. 1819: som vill bevisa, att hafvet, sedan ungefär 300 år, vid Englands och Skottlands kuster stigit. Redan vår landsman Prof. Kalm berättade för Biskop Brovallins sig hafva hört detta försäkras genom trovärdiga intyg i England. Om Nederländska kusterna förmäles det samma: äfven om Adriatiska hafvets östra kust. (Fortis Resa i Dalmatien). Rykten om Nordsjöns inkräktningar funnos redan hos de Gamla. Jfr. Strabo L. VII. p. 193 Ed. Casanb. Florus L. III. 3. Medeltidens Annalister omtala öfversvämningar i 13:de seklet, hvilka betydligt förminskat omkretsen af ön Helgeland och gjort stora förödelser på Frisiska kusterna. Arnkiel Cimbr. Heyden-Religion s. 82. Grupen. Origg. German. T. I. s. 340. För öfrigt förekomma just på samma kuster flera exempel af nya tillandningar. Cuvier l. c. s. 13.
