vissa allmänna naturförhållanden (såsom Nordens längre både Dag och Natt), uppföra sin byggnad. Nu saknas väl ej heller hos våra förfäder denna dubbla föreställning, hvilken de lämpade på ännu nordligare länder, än dem de sjelfva bebodde[1]; men de räknade sig dock sjelfva för Nordboer, sitt land till „Nordhälften af jorden”: och då är det föga begripligt, huru just i deras egen gudalära den elaka bemärkelsen af Norden i allmänhet, kunde vara den rådande, om sjelfva läran först uppstått i omgifningen af en nordisk natur. — Norden sjelf är i denna Nordiska Gudalära det Ondas princip. I Norden är det kalla, töckniga Nifelheim med brunnen Hvergelmer, ur hvilken giftströmmar flyta, och i hvars djup den store ormen Nidhögg, bland oräkneliga andra, ligger och gnager verldsträdets rot[2]. I Norden är Hels underjordiska
- ↑ Jotunhem flyttades i Norden med Jotnarnas eget undanvikande, eller försvinnandet af deras Mythiska betydelse, allt längre åt nordost; men i Hervararsaga lägges ock Odainsakur (efter orden, Odödlighetslandet) i Jotunhem; och då Saxo äfven känner detta namn, likväl utan att kunna förklara det, (locum, cui Undensakre nomen est, nostris ignotum populis, L. IV. p. 59) så är HervararSagas berättelse derom troligen en Nordisk tradition, och ej blott en härmning af de Gamlas Hyperboreiska fabel.
- ↑ Den onde Ahriman är i den gamla Persiska
