Sida:Svea rikes häfder.djvu/423

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
401

boning Dvergarnas och Svartalfernas hem. I Norden bo Rimthurssarne eller Frost-Jättarne; det Ondas Dæmoner, Gudars och menniskors fiender. En mur, hvilken de ständigt hota att genombryta[1], skiljer dem från den medlersta delen af jorden, der Asgård ligger midt i Verlden[2] och Gudafolket bor. Hela denna verldsställning är det gamla Iran och det medlersta Hög-Asien egen[3]. Den förekommer åtminstone ej så bestämdt

    Religionen också en Orm. „I det första mörkret bodde ensam Ormdraken, hans väsen i fröet af det tjockaste mörkret, hans kropp vidt utsträckt, så vidt mörkret räcker.” (Görres, efter Zendavesta, Asiat. MythenGeschichte I. 227.) Emot Jzeds, de af Ormuzd skapade goda makterna, skapade Ahriman de onda Dews eller Diws (Djus, hos Inderna Dejotas, Djutas, eller Juts (Jfr. Ritter, Erdkunde II. 802, 803, 804), hos våra förfäder Jotnar), hvilka, enligt Persiska Mythen, i talrika hopar alltid äro färdiga att storma fram ifrån Norden. — (Görres l. c. II. 228).

  1. Edda Dæmis. 42.
  2. „i midium heimi” Edda Dæmis. 9.
  3. Motsatsen emellan Iran och Turan, Södern och Norden, de Goda och Onda hos Perserna. Det äldsta Turan synes ha varit det Kaukasiska landet och de norr om Kaukasus ströfvande Nomader, (Ritter, Erdkunde, II. 53) hvarvid vi påminna oss, att Alanerne, Orientens Asar, voro en Mediskt-Persisk stam, och deras äldsta hemvist Albania (sedemera äfven Alania) på sydöstra sidan af Kaukasus, gränsande till
26