samma orsak plägar starkaste kölden i trakten af Nordkap infalla med sunnanväder[1].
Kortheten af vår sommar ersättes till någon del genom solens längre vistande öfver synkretsen, hvilket i Norrland ger kornet mognad innom sju till åtta veckor. Denna ljusa sommar, hvars morgon- och aftonrådnad hör till vår himmels egna obeskrifliga skönheter, framkallar då hela prakten af Nordens Flora, ej öfverflödande på arter, men så mycket rikare i dem, som tillhöra landet och luftstrecket. I täthet och grönska öfverträffar den nordiska vårens blomstrande tapet vida den sydliga. — Den rena, friska kölden af en nordisk vinter höjer deremot menniskans lefnadsmod och verksamhet, och kännes, åtminstone för Nordboen, vida mindre besvärlig, än den genomträngande fuktiga kylan under samma årstid i sydligare länder. Den egentliga vinterkölden plägar börja i slutet af December, är starkast i början af Februari, och håller fort om nätterna med föga lindring till Mars månads slut. Under den långa vintern har vår jord intagit så mycken kyla, att solen, sedan hon börjat stiga, knappt hinner öfvervinna den på de första fyra månaderna. Derföre infaller ej största
- ↑ Wargentin. Vet. Ac. Handl. 1757.
