början bröder: vid ett uppkommet stormväder vardt den förre förskräckt och sökte skydd under ett bräde, hvaraf Gud lät blifva ett hus, men den senare förblef ute: allt sedan bor Svensken i hus, men Lappen under fria himmelen[1]. — Huru detta nu svaga, okrigiska folk, i våra förfäders erinring kunnat efterlemna en fruktansvärd bild, är en svårighet, som väl till en del försvinner, om man känner inbillningskraftens verksamhet i alla gamla sägner, och dessutom betänker, att detta folk fordom var talrikare, att envishet utgör ett hufvuddrag i dess lynne, att ännu Lappska stammar af resligare vext och stridbarare sinnelag finnas, samt att i allmänhet en fiendes farlighet beror af de omständigheter under hvilka han uppträder, och af de försvarsmedel, med hvilka han kan mötas. Men också egentligen Finska stammar ha redan tidigt funnits i det nu varande Svenska Norrland, och blifvit inbegripna under benämningen af Jotnar. Quenerne voro utan tvifvel en sådan. I nionde århundradet droga de omkring i skogarna norr om Svenskarna. Från dessa skildes de af en ödemark, från
- ↑ Ibid. s. 58.
förfäder hafva drifvit dem undan och inskränkt dem efter handen mer och mer.” Högström, l. c. s. 39.
