Sida:Svea rikes häfder.djvu/442

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
420

början bröder: vid ett uppkommet stormväder vardt den förre förskräckt och sökte skydd under ett bräde, hvaraf Gud lät blifva ett hus, men den senare förblef ute: allt sedan bor Svensken i hus, men Lappen under fria himmelen[1]. — Huru detta nu svaga, okrigiska folk, i våra förfäders erinring kunnat efterlemna en fruktansvärd bild, är en svårighet, som väl till en del försvinner, om man känner inbillningskraftens verksamhet i alla gamla sägner, och dessutom betänker, att detta folk fordom var talrikare, att envishet utgör ett hufvuddrag i dess lynne, att ännu Lappska stammar af resligare vext och stridbarare sinnelag finnas, samt att i allmänhet en fiendes farlighet beror af de omständigheter under hvilka han uppträder, och af de försvarsmedel, med hvilka han kan mötas. Men också egentligen Finska stammar ha redan tidigt funnits i det nu varande Svenska Norrland, och blifvit inbegripna under benämningen af Jotnar. Quenerne voro utan tvifvel en sådan. I nionde århundradet droga de omkring i skogarna norr om Svenskarna. Från dessa skildes de af en ödemark, från

    förfäder hafva drifvit dem undan och inskränkt dem efter handen mer och mer.” Högström, l. c. s. 39.

  1. Ibid. s. 58.