Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
423
dessa quinnor fanns vid Germaniens yttersta gränsor[1]: huru den ännu äldre Geografen från Ravenna kunde förmäla det samma och sätta dem vid nordliga Oceanen[2]; sluteligen, huru redan Tacitus kunde berätta, att näst Svionerna vidtoge ett folk, som vore under quinnoregering[3]. Så gamle voro således Quenerne bredevid Svenskarna; och detta instämmer i sjelfva verket med nordiska underrättelser, som, då de hänföra benämningarna Quenland och Jotland till Finland, och omtala bägge i sammanhang med den gamla Fornioter, äfven visa, att folket sjelft ansågs ganska gammalt i Norden[4].
- ↑ Nam et ego referri a quibusdam audivi, usque hodie in ultimis Germaniæ finibus gentem harum (scil. Amazonum) exsistere fœminarum. De Gestis Longobard. L. I. c. 15.
- ↑ L. IV. c. 14.
- ↑ Om Taciti Sitoner ha vi redan talat och funnit troligt, att han med ett Skandinaviskt folk här förblandat de sydligare Sitonerna. Jfr. ofvanföre s. 81. n. 3. Det folk, hvilket hos Tacitus verkeligen måste förstås, låg i den för honom obekanta höga Norden, hvilket ock redan innebäres i det yttrandet, att detta folk „gränsade till Svenskarna.” Men att också det missförstådda Quenland ligger härunder, ses af tillägget, att detta till Svenskarna gränsande folk var under quinnovälde. Suionibus Sitonum gentes continuantur, uno differunt quod femina dominantur. German. c. 45. Ihre, l. c. har också fästat uppmärksamheten härpå.
- ↑ Jfr. citationen ur Fundin Noregur ofvanföre s. 273. n. 5.
