Skandinaviska språken blott äro grenar, har denna upprinnelse. Allt detta förbjuder oss att i Skandinaviens invånare före denna tid endast se Jotniska stammar. Ty, ehuru enskilda slägtförbindelser emellan dessa och våra förfäder nämnas,[1] ehuru också den Jotniska Religionen ej blifvit utan inflytelse på Asaläran[2]; så har likväl hvarken det förra
- ↑ Jfr. ofvanföre s. 296. Naivast är både förbindelsen och
motviljan uttryckt i mythen om Njord och Skade,
hans Jotniska gemål — Njord ville bo vid sjön: Skade
hos sin fader på fjellen. De öfverenskomma att
ömsevis flytta bostad tillsammans. Men när Njord kom till
fjellen, trifdes han der ej, och söng;
„Led är jag vid fjellen,
fast jag ej var der länge,
endast nio nätter,
Ulfvarnas tjut tycktes mig ledt vara
mot Svanornas sång.”Skade quad deremot:
„Sofva jag ej kunde
vid sjöstranden
för foglarnas skri;
ty mig väcker
kommande från sjörymden
Hafsmåsen hvarje morgon.”Då skildes Skade vid sin man, och blef på fjellen. Der far hon på skidor och skjuter djur med sin båga, hvarföre hon kallas Skidgudinnan. Edda Dæmis. 23.
- ↑ Trollkonsten framställes i sjelfva Asaläran såsom varande till största delen af Jotnisk härkomst. De äldre, så kallade Finska Runor, äro oftast besvärjningssånger, tydligen af hedniskt ursprung; ehuru äfven de äldsta bibehållna röja en blandning af hednisk och
