olika årstider på ömse sidor om medlet, då den ej är alltför stark, eller allt för hastigt öfvergående, bidrager här tvärtom till luftstreckets alstringsförmåga; ty det är gifvet, att en vinter med vederbörlig snöbetäckning icke så nedsätter vextligheten, som sommarens värma uppsätter den. Hos oss höjer sig sommarvärman betydligt öfver medeltemperaturen, utan att likväl till varagtigheten vara alltför kort. I Upsala öfverstiger den varmaste månadens medeltemperatur (som är vid pass 17°, 5,) hela årets med 12 grader. Närmare stora hafvet, i Lund, är denna skilnad, med en något längre sommar, 10°. Tvärtom mot öster blir den väl större än hos oss; men sommarvärman varar så kort tid, att förhållandet i det hela ej mera blir så förmånligt. Till luftstreckets mildring bidrager äfven hos oss sjelfva jordens temperatur. Den är, ju längre i norr, desto högre än luftens medeltemperatur. Denna jordens egna värma är för det nordligaste Skandinavien 2 grader, för det sydliga ungefär 1 grad högre än luftens medelvärma[1]: ett förhållande, som ingenstädes störes af några varma källor och andra
- ↑ Jordtemperaturen är vid Nordkap + 2°, Umeå + 2 °, 9, Upsala + 6°, 6, Söderköping + 7° 7, Söderåsen inuti Skåne, + 8, 1, Sölfvitsborg + 8°, 8. För alla dessa uppgifter, liksom för så mycket annat i denna öfversigt, har Författaren sin vän Wahlenberg att tacka.
