Sida:Svea rikes häfder.djvu/48

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
28

märken till underjordisk eller så kallad vulkanisk hetta, hvarifrån landet, liksom ifrån jordbäfningarnes förödelse, synes vara befriadt[1]. Skandinaviens källor ha icke ens någon större chemisk halt, utom af det i mer och mindre användbar upplösning allestädes rådande järnet. Allt visar således, att uti den till största delen uråldriga svenska jorden de elementariskt bildande, men derjämte så ofta förstörande, krafterna länge sedan upphört att märkbart verka. Hela denna beskaffenhet, jämte hafvets inflytelse, har Sverige att tacka för sin jämnare väderlek; hvilken i förening med den ljusa sommarn (allt för kort likväl för sent mognande vexter, såsom vinet) hör klimatet till ett af de för menskliga naturen mest välgörande och hälsosamma. Derföre ingifver äfven sjelfva landet, fast det ej kan prunka med bördighetens förmåner, sina bebyggare en trefnad, kanske större än i de flesta andra länder. Den naturliga kärleken för fosterbyggden är i synnerhet i Svenskens bröst djupt inplantad. Han lemnar ogerna sitt fädernesland. Han återvänder nästan alltid, dragen af längtan till hemmet, af hvars osynliga band han allestädes omfattas[2].

  1. De så kallade jordskalf, som ej sällan blifvit försporde, ha likväl varit så obetydliga, att de aldrig lemnat något förstörande spår efter sig.
  2. Författaren känner en berömd fosterländsk Konstnär,