christendomens första dagar i Norden, den munteliga öfverlemningen och Skaldernas quäden de förnämsta källorna för kunskapen om det förflutna, så gäller detta så mycket mer om aflägsnare tider. Ur äldre Sång och Saga har således YnglingaSagan, har Thiodolfs Quäde uppstått; och de förra måste i sjelfva verket ha omfattat flera århundraden, om denne skald med något sken af sannolikhet skulle kunnat uppräkna trettio Harald Hårfagers förfäder.
Emellertid ha äfven dessa minnen nödvändigt varit underkastade all erinrings lott, att friskare skåda det närmast förflutna, medan de aflägsnare föremålen allt mer sjunka tillbaka i dunkelhet eller vid synkretsens rand förvexlas med obestämda dunstbilder; och man måste tillstå, att en tid af trettio generationer är mer än tillräcklig för glömskan att dela minnets välde. Om ock ett så långt slägtregister inom en af Nordlandens förnämsta ätter kunnat bibehålla sig, så måste likväl de dermed förknippade historiska omständigheter ha bortbleknat i samma mån som de tillhört aflägsnare namn. Inbillningskraften har så mycket lättare kunnat fylla bristen, som ej det genealogiska och historiska utan det poetiska intresset mest öfverensstämmer med
