Sångens och Sagans naturliga lynne, hvarföre ock deras ämne, liksom af sig sjelf, gemenligen ordnar sig efter vissa allmänna poetiska synpunkter. Men med detta inbillningskraftens välde i minnets dunklare rymder — med förvandlade händelser och omständigheter — skall äfven tidsföljden förvirras, skiljaktighet och ovisshet uppstå angående de äldre slägtlederna, och sålunda ofta helt olika genealogier förekomma. Vi skola se detta i det följande bestyrkt. Här vilja vi blott anmärka, att YnglingaSagan i sitt ämnes behandling alldeles ej förnekar sitt poetiska ursprung. — Den innehåller nemligen en berättelse om en från Gudarna sprungen Hjelteslägts olycksöden och blodiga oenighet, i följe av en gammal förbannelse. Det är samma poetiska motif, som så ofta förekommer i Nordens gamla hjeltesagor. I VolsungaSaga är denna förbannelse fästad vid en skatt, hvilken alltid bereder innehafvarens undergång, i HervararSaga vid ett svärd, och den saknar ej heller i Ynglingasagan ett synligt tecken. Förbannelsen är här lagd på den gullkedja, hvilken konung Visburs söner förgäfves på sin förskjutna moders vägnar af honom återfordra[1]. De säga då, att detta gullsmycke skulle
- ↑ Yngl. S. c. 17.
