Sida:Svea rikes häfder.djvu/481

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
457

Sångens och Sagans naturliga lynne, hvarföre ock deras ämne, liksom af sig sjelf, gemenligen ordnar sig efter vissa allmänna poetiska synpunkter. Men med detta inbillningskraftens välde i minnets dunklare rymder — med förvandlade händelser och omständigheter — skall äfven tidsföljden förvirras, skiljaktighet och ovisshet uppstå angående de äldre slägtlederna, och sålunda ofta helt olika genealogier förekomma. Vi skola se detta i det följande bestyrkt. Här vilja vi blott anmärka, att YnglingaSagan i sitt ämnes behandling alldeles ej förnekar sitt poetiska ursprung. — Den innehåller nemligen en berättelse om en från Gudarna sprungen Hjelteslägts olycksöden och blodiga oenighet, i följe av en gammal förbannelse. Det är samma poetiska motif, som så ofta förekommer i Nordens gamla hjeltesagor. I VolsungaSaga är denna förbannelse fästad vid en skatt, hvilken alltid bereder innehafvarens undergång, i HervararSaga vid ett svärd, och den saknar ej heller i Ynglingasagan ett synligt tecken. Förbannelsen är här lagd på den gullkedja, hvilken konung Visburs söner förgäfves på sin förskjutna moders vägnar af honom återfordra[1]. De säga då, att detta gullsmycke skulle

  1. Yngl. S. c. 17.