sjelfva landets bildning hör Vestergöthland till Venerns, Östergöthland till Vetterns dalbotten.
Kring sjöarna Hjelmarn och Mälaren är det medlersta Sveriges största slättland, med härliga sädesbygder, dessutom gynnade genom en lycklig blandning af åkerbruk och bergsrörelse; hvilkas förening äfven sträckt sin välgörande inflytelse till Värmland och Dalarne, utan att likväl i dessa båda bergigare landskapers öfra delar ha kunnat besegra naturens börjande vildhet. Likväl närer ännu kalkgrunden kring sjön Siljan (t. ex. i Rättvik) en vextlighet, som förvånar[1].
- ↑ Denna sjö gaf fordom namn åt en del af Dalarna. Landet kring Siljan kallades Siljes- eller Siglisdalarna (troligen det samma som sjödalarna); landet ofvanföre kring elfven kallades Elfvedalar. Hülphers om Dalarna s. 127. Den förra benämningen förekommer i GångeRolfsSaga utg. af Liljegren, c. 9. I Dalspråket heter sjön ej Siljan utan Silen. Att Sil, Sel, Sal fordom betydt en ansenligare vattensamling, visa många vattens och ställens namn i Sverige. Sel kallas ännu i Norrland sådana ställen, der vattnet, under en trög, knapt märkbar rörelse, liksom öfvergår till hvila på ett horizontelt planum mellan tvenne forssar. Derifrån leda namnen Lycksele, Åsele o. s. v. sitt ursprung, hvilka egenteligen utmärka de fördjupningar och
lösa mergel, som uppkommit af lera från lerskifferlagret blandad med kalklagrets söndersmulade yta. Trapp-slätten deremot är utmärkt genom sin ofruktbarhet och otjenlighet att nära annat än barrskog, hvilket kommer af dess till en skarp sand sönderfallande krystalliniska massa. Wahlenberg, Svea I. H. 2. Uppl. s. 54.
