blefvo att binda bast, släpa bördor, bära ris, gärda och göda åkern, sköta svin, valla getter, gräfva torf. Af dem äro trälarnas ätter komne. — Rig hade gått vidare, och fann i ett annat hus ett annat par. Dörren stod på glänt, eld brann på golfvet. Mannen slöjdade träd till en väfbom, hans skägg var putsadt, håret klippt i pannan, han hade en trång skjorta, som sammanhölls med ett spänne vid halsen[1]. Hustrun svängde spinnrocken, mätte tråd och lagade till kläder. Hon hade bindel på hufvudet[2], smycke på bröstet, duk om halsen, band på skuldrorna. Paret het Afe och Amma[3]. Rig undfägnades[4], och sof med husets
- ↑ „Smockr á halsi” — brukas ännu af bönderna i min landsort.
- ↑ Sveigr — egentel. vidjequist, sedan halsband, äfven båga. Björn Haldorson l. c. I vissa trakter af Wärmland bruka ännu quinnfolken att vickla band om det långa håret, och så sammanvefva detta upp i huvudet.
- ↑ Afe, Farfar, Amma, Mormor.
- ↑ Den strof, der matanrättningen beskrifves, har förmodligen här gått förlorad.
indignationem prodere vultu torvo), Drumbr (Drummel), Digraldi (tjocker), Drötter (latlymmel), Hösner (jag kan ej öfversätta detta namn), Lutr (lutande), Leggialdr (liggande). — Döttrarna kallas Drumba (klunsig), Kumba (lunsig), Öckvinkalfva (surbent, af Öckr: veruca vel tumor in carne), Arinnefia (plattnäsa af Arinn: subactus vel aratus), Ysia (fräck), Ambatt (trälinna), Eikin-tjasna (trätgirig), Trönn-benja (trynesårad).
