landskaper. Man skulle ej vänta sig att öfver dess gräns i norr, i Jämtland omkring Storsjön, träffa en ibland de skönaste och vänligaste trakter i riket. I denna herrliga natur härja likväl nattfroster ofta skördarna, hvarigenom den i sig sjelf bördiga grunden mer låckar än belönar åkerbrukarens arbete. Mer odeladt åt boskapsskötseln egnadt skulle det, vid en öppnad lifligare inrikes gemenskap, kanske bringa större fördel. Ofvan Ångermannaelfven komma ej fruktträd mera fort. Det sandiga, skogiga Vesterbotten kan ge ett exempel i smått på den allmänneligen anmärkta egenhet, att alla mot öster sig vändande hafskuster äro oblidare. Det gent emot liggande Österbotten är mildare, fruktbarare, och Uleåborg, öfver en grad nordligare än Umeå, har föga kallare luftstreck. Vesterbottens hedar och skogshöjder bilda i vester och norr gränsen mot Lappmarkerna, uppom hvilken, efter en sänkning, i allmänhet utmärkt genom de stora Norrländska elfvernas utvidgning till sjöar, landet sedermera höjer sig, tills fjällryggen vidtager.
Resande ha liknat fjällen vid ett haf i högsta uppror, hvars ofantliga vågor plötsligt stelnat. Betäckta af is och en bländande hvit snö kasta de
