Sida:Svea rikes häfder.djvu/535

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
511

öfversigt ej misskänna hans egen åtgärd. — „Uppsalakonungar, säger han, voro de högste konungar i Svithiod, på den tid der voro månge Häradskonungar, allt ifrån det Oden var Svithiods höfdinge. Envåldshöfdingar voro de, som i Uppsala suto öfver allt Svea välde till dess Agne dog[1]. Då kom riket först i brödraskifte, såsom förr är skrifvet, och sedan spriddes riket och konungadömet i ätterna såsom dessa grenade sig, och somlige konungar röjde stora skogstrakter och ökte så sitt välde”. — Ordet Envåldshöfding eller Envåldskonung utmärker ej ett oinskränkt välde, hvilket för nordiska begrepp var främmande. Envåldskonung — i motsats mot Fylkis- eller Häradskonung[2] — kallas den, som är konung öfver ett helt folk[3]

  1. En variant i Köpenhamnska Editionen har denna mening sålunda: þvi at til Uppsala sóttu allir, till þess er Agni inn Riki dó — „ty att till Uppsala sökte alle, till dess Agne den mäktige dog.”
  2. Fylking är en tropp krigsfolk. Fylke, ett district, som uppställer en sådan; enligt Skalda (s. 198) femtio man, hvaremot den räknar Här, (hvaraf Härad) för hundrade. Fylkiskonung, Häradskonung äro anförare för sådana antal: att fylkia är att ställa en här i slagtordning, och Fylkir kallas hos skalderna en konung i allmänhet, „firir þvi at han skipar i fylkingar herliþi sínu” — emedan han skipar sitt krigsfolk i fylkingar. Skalda s. 189.
  3. Þiódkonúngr. Stólkonúngr betyder detsamma.