vid klart väder en glänsande blånad rundt omkring sig. Man ser öfver molnen i den blå luften fjällspetsarna, hvilka derigenom för ögat få en omätlig höjd, och från sina glatta sidor återkastande solstrålarna, tyckas nå sjelfva himlen. Ännu vid midnattsstunden flamma deras snöiga toppar af solens från horizonten flödande strålar, och denna så kallade isblink glänser som eld i de nedanför liggande dalarnas djupa skymning. Då man längst norr ut nalkas fjällen, råkar man först gränsen der Granen upphör att vexa[1]. Den har redan förut antagit ett ovanligt utseende: fullsatt ända från marken med svartaktiga quistar, och med liksom bränd topp, ger den ett bedröfligt skådespel i de ödsliga skogarna. Åkerbären ha med det samma upphört att mogna. De sista bäfverhusen synas vid bäckarna, gäddan och abborren försvinna ur sjöarna. Granens vextgräns
- ↑ Detta gäller ock egentligast om sjelfva uppstigandet mot fjällen längst norrut. I Lappmarkerna omvexla för öfrigt Tall- och Granskogar enligt olika jordmån, och, då de förra älska sandig mark, finnas äfven de största Tallskogar omkring den upphöjning mot Vesterbotten, som är gräns för de många sjöar och träsk, hvaraf Lappmarken öfverflödar. I dessas fuktiga granskap är Granskogen mest rådande, kring fjällarnes baser björkskogen. Læstadius, Om Uppodlingar i Lappmarken s. 8. ff. — I Herjedalen stiger Granen högre än Tallen. Hisinger, l. c. 2. Häft. — Granen går i allmänhet högre söderut. I sydliga länder gå barrträden högst: hos oss björken.
