är i Lappmarkerna vid pass 3200 fot nedom gränsen för den eviga snön. Sedan återstår Tallskogen, men ej reslig såsom vanligt, utan med låg stam, grofva, vidtutsträckta grenar, fordrande århundraden för att uppnå äfven en medelmåttig höjd[1]. Kärren antaga ett högst ödsligt utseende. Sik och Harr saknas i vattnen. Blåbären komma ej väl fort. Högre går ej björnen. Kornet har upphört att mogna; men små gårdar, hvilkas innevånare lefva af fiske och boskapsskötsel, finnas ända till 2600 fot nära snögränsen[2]. Tallen upphör 2800 fot nedom denna gräns; och björken utgör derefter ensamt den låga skogen. Med en kort, vresig stam, samt stela knotiga grenar tyckes den sätta sig till motvärn mot den häftiga fjällblåsten. Dess ljusgröna, lifliga färg fägnar väl ännu ögat, men är tillika ett bevis på vextlighetens vanmakt. Snart blir denna skog så låg, att man uppstigen på en tufva kan öfverse den hel och hållen. Den glesnar allt mer och mer, och då derigenom solvärman får
- ↑ 250 års gammal tall på östra sidan om Fämund-sjön var 12 tum i diameter med endast 28 fots höjd. Hisinger, l. c. s. 49.
- ↑ Såsom t. ex. ofvan Enontekis. Om allt detta se Wahlenberg, Berättelse om mätningar och observationer för att bestämma Lappska fjällens höjd och temperatur vid 67 gr. Polhöjd. Stockh. 1808.
