Sida:Svea rikes häfder.djvu/551

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
523

gång gifna gränsorna, det senare urskiljas från det äldre. Den tidrymd, i hvilken vi nu inträda, saknar en sådan ledtråd, eller den är här åtminstone svårare att reda och bibehålla. Väl säges i Ynglingasagan, att sedan Uppsalarike efter Ingjald Illråda kom ur Ynglingarnes ätt, Ivar Vidfamne blifvit stamfader för Envåldskonungarne så väl i Sverige som Dannemark, hvilka båda riken han jämte flera andra länder skall underlagt sig. Att en slägt af Öfverkonungar äfven under denna tid innehaft Uppsala-thron, bestyrkes af ett Olof Skötkonungs yttrande längre fram, att nemligen hans fränder, man efter man, varit Envåldskonungar öfver Sveavälde med många andra stora länder, att de alle varit öfverkonungar i Nordlanden, och att han sjelf var den tionde af denna slägt[1]. Arnvid, Olof Skötkonungs rådsherre, och enligt sagan, alldeles ej smickrare af sin konungs fåfänga, kallar denna ätt för Uppsveaätten, den förnämsta i Nordlanden, emedan den vore ifrån sjelfva Gudarna kommen[2]. I ett Eddiskt quäde säges om Ivars ätt, att den var „gudarna helgad”[3], och Ivar,

  1. Heimskr. Olof d. Hel. Saga, c. 71.
  2. Ibid. c. 96.
  3. Hyndluliod str. 27. „Godom signadr”.