öfverensstämmer både med det tyranniska sinnelag honom tillskrifves och med en lefnad mest upptagen af härjningar på främmande länder. Äfven han skall ha fördrifvit många fylkiskonungar[1]. Likväl återfinna vi dem i början af hans dottersons och efterträdares harald hildetands regering. Ty denne måste åter strida mot flera, hvilke för Ingjald och Ivar blifvit landsflyktige, och, såsom det synes, lämna åtskilliga i besittning af deras riken emot skatt. Ty sedan han underlagt sig alla de länder Ivar Vidfamne hade beherrskat, tillägges „att ingen konung i Dannemark eller Sverige fanns, som ej var honom skattskyldig”[2], och i Östergötland omtalas en konung, hvilken Harald Hildetand sjelf tillsatt[3]. — Då småkonungarne på detta sätt likväl småningom bli mindre betydande, och slutligen upphöra, vidtaga delningarna inom sjelfva det regerande huset. Flera sådana omförmälas. Harald Hildetand delar väldet med sin halfbroders son sigurd ring, och strider förekomma emellan ättlingarna af detta dubbla konungahus. ragnar lodbroks söner dela
Sida:Svea rikes häfder.djvu/559
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
531
