Sida:Svea rikes häfder.djvu/605

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
577

(Björn Järnsida)[1], som, efter ett genom lottkastning taget orakel, måste tillika med sin fosterfader Hasting[2] och en oräknelig mängd af det unga folket — ty många af de nästgränsande länder togo äfven del i tåget — draga ut till sjöss. Denna Vikingahär kom år 851 till Belgiska och Franska kusterna[3], och gjorde ej blott dessa till mål för sina härjningar: Norrmännen trängde under de följande åren uppefter alla de större floderna — Rhen, Schelde, Seine, Loire — i det inre af landet, genomströfvade det från sina befästa läger, till häst eller fot, förstärktes af nya Norrmannaskaror från England[4], brände Paris och många andra städer,

  1. Den gamle Normanniske Poeten Robert Vace (omkring 1160), i sin Roman de Rou, kallar honom Bier, cote de fer, son af „Lobroc, un Danoiz Roi”. Müller, SagaBibl. II. 470.
  2. Namnet, skrifvet hos olika författare olika: Astingus, Astannus, Alstagnus, Anstignus, Hæstenus, Huasten: — synes vara det Nordiska Eysten eller Östen. Han nämnes för öfrigt med mer än ett namn. I Chron. Turon. ap. Martene T. V. p. 969 säges: „Hastingus ille Danorum Dux a populo Gurmundus vocabatur.” Jfr. Langebek I. 538. Denne i Frankiska Annalerna fruktansvärdt namnkunnige man är okänd för den Nordiska Sagan.
  3. Radulfus de Diceto ap. Twysden p. 450, har året 843.
  4. Gesta Normann. ante Rollonem Ducem ad an. 861. ap. Du Chesne, p. 3.
37