Sida:Svea rikes häfder.djvu/71

51

märkes emellan slättbon och bergsbon. De högre, befriade från det omedelbara arbetet för de kroppsliga behofven, äga ej samma uppfordran till kraftyttring ur första handen. Den fiende de ha att bekämpa är ej en öppen fysisk, utan en dold, och derföre farligare, moralisk. Den låter känna sig i den förlamande tyngd Nordens stränga natur lägger på hvarje sinne, som ej med alfvarlig verksamhet upprätthåller sig sjelf. Lätjan förstör hos Söderns eldiga naturer, genom utbrott af våldsamma oordningar: i Norden långsammare, säkrare, eländigare och är egenteligen den nesliga strådöd, för hvilka våra förfäder bådo sina gudar bevara sig. Denna inre dvala är under vår hårda himmel en lätt undfången sjukdom, som döfvar alla högre förmögenheter, och under hvilken den inneburna oron i det nordiska lynnet blott yttrar sig i ett famlande efter sken, en förlust på allt begrepp om väsende, en deraf följande afund för yttre företräden, och en inbördes söndring; till hvilken dessutom det nordiska lynnet både genom sina fel och sina dygder är benäget. Derföre hörer ock allt hvad som väcker, förenar och sammantränger de i djupet hvilande moraliska krafterna, — såsom en strängt rättvis, en kraftfull sammanhållande borgerlig ordning, —