egenteligen till Nordens hälsa. — Så tyckes hos menniskan samma motsägelse framträda emellan kraftyttring och hvila, liflighet och tröghet, som visar sig i den nordiska naturen: en motsägelse, som dock mildras och öfvervinnes genom ett naturligen alfvarligt och genomträngande förstånd, en djup, men, liksom tankekraften, helst inom sig sluten, känsla, framför allt, genom ett sinne, som är mäktigt af stora uppoffringar, i afgörande ögonblick aldrig känner fruktan, och lätt höjer sig öfver det förgängliga. Denna tapperhet, i ordets bästa bemärkelse, har varit vårt folks ädlaste arfvedel, är den gedigna metall i själen, hvilken ur olyckornas slipning alltid framgått lika hvass och ren.
II.
De gamlas Norden. — Öfvergång till inhemska häfder
Den äldsta föreställningen om Norden var sinnbildlig, eller mythisk, alstrades af en ungdomlig inbillningskrafts bemödande att ur de naturliga tingen uttyda deras orsaker, och förlorade aldrig hos de Gamla, äfven vid en småningom mer
