Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
53
utbredd jordkunskap, denna sin första karakter; emedan den sammanhängde med ålderdomens naturdyrkan. Norden var mörkrets region. Men liksom ur natten dagen födes, så hade äfven Norden, sinnebild af den urgamla natten, först födt Ljuset och dess välgörande Gudamakter. I Norden, i berget Meru, är enligt den Indiska Gudasagan, Guds urkraft förborgad. Latona, Natten, — så lärde Greken, — hade i Hyperboreernas land födt Apollo och Artemis, de båda Himlaljusen[1]. För Romaren var Gudarnas hemvist uti Norden; derifrån riktade de sin blick öfver verlden[2]; och derföre tillägger ännu den Germaniska Nordens
- ↑ På detta sätt uttydde Eustathius, Homeri gamle förklarare, Fabeln. Se härom Creuzer, Symbolik und Mythologie. 2. Aufl. (II. 123. not.) äfven som i allmänhet om äldsta betydelsen af Apollo och Artemis, eller Latinernas Diana (Dea Jana, månan, liksom Janus var den gamle Italiske Himmels- eller Solguden). Enligt en annan berättelse hade den Hyperboreiska Latona på ön Delos födt sjelfva Gudaparet. Äfven för denna uppgift låg en gammal fysisk saga till grund. I den första Ogygiska floden (post primum diluvium Ogygii temporibus) skall, efter ett mer än 9 månaders mörker, ön Delos först blifvit beglänst af Solens strålar (Delon ante omnes terras radiis solis illuminatam) och fått namn deraf att den först blef synlig (δήλος) Solinus. c. 17.
- ↑ Varro ap. Festum s. v. Sinistræ. Gothofredi Auctt. Ling. Lat. p. 437. Förmodligen en Etruskisk föreställning, då den förekommer i läran om Auspicierna. Niebuhr, Röm. Gesch. II. 383, 385.
