beskrifvare, Tacitus: att, i det orörliga hafvet ofvan Suionerna, hvilket omsluter jordkretsen, och der den nedgående Solens ljus varar till dess uppgång, „man tror sig höra ljud[1], se Gudarnas gestalter och strålarna kring deras hufvuden”[2]. Ursprungligen förlades denna Mythiska Nord alldeles ej på så långt afstånd; ehuru, äfven med en vidgad synkrets, föreställningen blef den samma. „Ofvan om nordanvinden” bo Hyporeerna, de rättfärdigaste bland dödliga, i en oafbruten fred och Gudarnes gemenskap, under den lyckligaste himmel, på evigt grönskande ängar, i ett land, der jorden bär tvåfaldig skörd, och ålderdomen efter århundraden först når menniskorna[3], hvilke då, mätte af lefvande, kransa sina hufvuden, och efter glada fester störta sig från klippor i hafvet[4]. Men Nordanvinden kom från de Ripæiska bergen,
- ↑ Har afseende på det fräsande ljud, hvarmed solen troddes sänka sig i Oceanen. Strabo, L. III. p. 138 ed. Casaub.
- ↑ Sonum insuper audiri, formasque Deorum et radios capitis adspici, persuasio adjicit. Tacit. German. c. 45.
- ↑ Ställen hos de Gamla om Hyperboreerna finnas samlade i Cluverii Germania Antiqua L. I. p. 11. seqq. och i Rudbecks Atlantica I. D., i synnerhet c. 9. — Hesiodus nämner dem först; men redan ett Poëm, som tillskrefs Homer, skall ha omtalat dem. Herodot. IV, 32.
- ↑ Vid detta tillägg hos de senare, Pomp. Mela (III. 5.) och Plinius (Hist, Nat. IV. 12.), påminnes man derom,
