Sida:Svea rikes häfder.djvu/74

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
54

beskrifvare, Tacitus: att, i det orörliga hafvet ofvan Suionerna, hvilket omsluter jordkretsen, och der den nedgående Solens ljus varar till dess uppgång, „man tror sig höra ljud[1], se Gudarnas gestalter och strålarna kring deras hufvuden”[2]. Ursprungligen förlades denna Mythiska Nord alldeles ej på så långt afstånd; ehuru, äfven med en vidgad synkrets, föreställningen blef den samma. „Ofvan om nordanvinden” bo Hyporeerna, de rättfärdigaste bland dödliga, i en oafbruten fred och Gudarnes gemenskap, under den lyckligaste himmel, på evigt grönskande ängar, i ett land, der jorden bär tvåfaldig skörd, och ålderdomen efter århundraden först når menniskorna[3], hvilke då, mätte af lefvande, kransa sina hufvuden, och efter glada fester störta sig från klippor i hafvet[4]. Men Nordanvinden kom från de Ripæiska bergen,

  1. Har afseende på det fräsande ljud, hvarmed solen troddes sänka sig i Oceanen. Strabo, L. III. p. 138 ed. Casaub.
  2. Sonum insuper audiri, formasque Deorum et radios capitis adspici, persuasio adjicit. Tacit. German. c. 45.
  3. Ställen hos de Gamla om Hyperboreerna finnas samlade i Cluverii Germania Antiqua L. I. p. 11. seqq. och i Rudbecks Atlantica I. D., i synnerhet c. 9. — Hesiodus nämner dem först; men redan ett Poëm, som tillskrefs Homer, skall ha omtalat dem. Herodot. IV, 32.
  4. Vid detta tillägg hos de senare, Pomp. Mela (III. 5.) och Plinius (Hist, Nat. IV. 12.), påminnes man derom,