Sida:Svea rikes häfder.djvu/75

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
55

hvilka till sitt första bestämda läge äro Alperna med deras fortsättningar[1]; ofvan om dessa, såsom man trodde, i den yttersta Vestern och Norden (och i den äldsta föreställningen hörde hela det vestliga Europa till Norden)[2], satte först sagan Hyperboreerna. Derifrån hade heliga Jungfrur, tillika med Apollo och Artemis, kommit till ön Delos, uppstämt tempelhymner, och der stiftat den Helgedom, hvilken, enligt Herodot, Hyperboreerna länge sedermera hedrade med sändebud och skänker[3].

    att ett liknande dödssätt var verkeligen gammal nordisk sed: och ej blott i Skandinavien. De hedniske Friserne kastade de menniskor, som offrades åt Gudarne, i hafvet. (Viarda, Alt Friesisches Wörterbuch. Vorr. s. XV.) Så, i den mån kunskapen om Norden tillvexte, inskötos dunkla historiska traditioner i den ursprungliga Mythen, och omkläddes i dess drägt.

  1. Beviset hos Cluver. l. c. p. 14. Rykten om de vestliga ländernas, om Spaniens rikedom på ädla metaller sammanblandades med föreställningen om de höga bergen, som norr om Italien drogo sig emot den obekanta Vestern, och födde fabeln om de på Ripæiska bergen guldbevakande Griparna.
  2. Det gemensamma begreppet af dunkelhet, mörker, förenade i allmänhet de vestliga och nordliga länderna i den äldsta Geografiens föreställningar. Äfven räknades de vestliga vindarna till nordanvindens region.
  3. Herodot. L. IV. cc. 33—35. Man visade honom i Delos de Hyperboreiska jungfrurnas grafvård. — Af den väg, på hvilken dessa tempelskänker sägas ha kommit, neml. ifrån Hyperboreerna genom flera folk till Adriatiska hafvet i yttersta västern (så talar ännu