dessa föreställningar, hos Hyperboreerna var sex månaders dag och lika lång natt; hvarföre de ock sades så om morgonen, skörda om middagen, föra i ladorna om quällen[1].
Så blanda sig fysiska begrepp om Nordens långa skiften af ljus och mörker, med barnsliga föreställningar om ett lyckligt land uppom nordanvinden, der ett äldre, mer än menskligt slägte bodde, — kosmogoniska ideer om Dagens födelse ur den gamla Natten, med halft utplånade historiska drag, utmärkande nordiska länder, såsom hufvudsätet för Solens dyrkan, tillsammans i denna Fabel; hvilken sjelf flyttas allt längre undan verkligheten, ju mer dennas synkrets vidgas, allt längre åt Norden, då det ljusnar i Vestern, slutligen, då allt hvad man lärde känna af nordiska länder ej erböd någon ting mot Sagan svarande, längst bort i nordost vid jordens ända. Der finne vi sist dessa Ripæiska berg[2] med deras vidunder och guldbevakande Gripar, hvilka man först satte i den då dunkla Vestern, nu
