Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
59
endast öfverblifna i den obekanta östliga Norden[1], blott hos den enda Herodot med häntydning på det verkliga Ural eller Altai[2], för öfrigt i ostörd fabelagtig natt begränsande synkretsens yttersta rymder hos de yngre bland de Gamla författarne, liksom hos Medeltidens Kronister, och ännu igenkänneliga hos Snorre Sturleson, hvilken på dem har afseende, då han talar om „de berg mot Norden, som äro utanför alla bebygda orter”, och från hvilka den å, som kallas Tanais, löper genom det
- ↑ Enligt den äldre föreställningen, t. ex. hos Homer, var jordytan i allmänhet upphöjd åt de yttersta ränderna, särdeles i Norden, och på jordrandens högsta berg hvilade himlahvalfvet. Voss hos Ukert, l. c. I. 2. s. 316. — Öfverallt vid ändan af jorden satte de Gamle lyckliga folkslag: i yttersta Vestern de Saligas öar, i Nordvest och i Norden Hyperboreer, längst i Öster de dem liknande Attacorerna (Plinius Hist. Nat. IV. 12. VI. 17), ytterst i Söder de rättfärdiga Aethioperna, gudarnas älsklingar.
- ↑ Herodot, då han omtalar den väg, på hvilken de Hyperboreiska tempelskänkerna kommo till Grekland och Delos, följer den Grekiska Sagan, som ger den en nordvestlig riktning, i hvilken man först tänkte sig Hyperboreerna och Ripæiska bergen. I beskrifningen om Skythien i 4:de boken, der han visar en kännedom af den Pontiska och Kaspiska Norden, som ingen af de Gamla författarna före eller efter honom uppnått, sluta hans underrättelser vid stora berg i det inre af det nordöstliga Asien, der sagan om de guldbevakande Griparne åter vidtager. Heeren, Ideen, 3. Aufl. I. 2 Abth. s. 263. 265, finner i de nämnda bergen Ural och Altai antydda.
