Sida:Svea rikes häfder.djvu/80

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
60

stora Suithiod till Svarta hafvet[1]. Bortom dessa nordostliga Ripæiska berg[2] hade ock det rättfärdiga och sälla folket, hvilket af dem skyddades, för alltid dragit sig ur menniskors åsyn, (fast dess namn ofta brukades såsom en beteckning af Nordiska Folk i allmänhet); och på det sannades således sist, hvad en gammal Skald redan tidigt söng: „hvarken på skeppen eller till fots spanar du vägen till Hyperboreernas beundransvärda fester — det heliga folket, som, fritt från mödor och slagtningar, fjärran bor”[3].

Tydningen af den gamla mythiska föreställningen om Norden, efter bokstafven mer än efter andan, har sysselsatt flera författare. Olof Rudbeck fann i den öfverallt Sverige; och en kort framställning under en riktigare synpunkt, af dessa gamla, emellan verklighet och dikt sväfvande, Sagors

  1. Heims Kringla c. 1. Enligt Adam af Bremen (de Situ Daniæ) når Sverige i öster till Ripæiska bergen.
  2. Pone eos montes, ultraque aquilonem, gens felix (si credimus), quos Hyperboreos appellavere, annoso degit ævo, fabulosis celebrata miraculis. Plin. l. c. IV. c. 12.
  3. Pindarus, Pyth. X. vv. 46. 47, 65—68. Likväl förlägger Skalden, på ett annat ställe, deras land bortom Alperna vid Donaus källor (Olymp. III. 25.), således uti samma riktning, i hvilken Herodot låter Hyperboreernas skänker komma. Jfr. Anmärkn. till detta ställe af Thiersch i hans Pindarus. Leipzig 1820. s. 87.