Sida:Svea rikes häfder.djvu/81

61

innehåll och gång må derföre ej anses alldeles öfverflödig. — Långsamt veko dessa föreställningar för en mer utvidgad jordkunskap; men äfven denna bands tidigt hos de Gamla inom skrankorna af ett visst geografiskt System, hvars stora ursprungliga fel äfven med vexande erfarenhet till en del doldes; emedan man beständigt sköt dem undan sig i mörkret af den okända Norden. De Gamlas kunskap var hufvudsakligen inskränkt till länderna omkring det så kallade inre hafvet; hvarföre de ock, dömmande till det hela efter hvad de kände, föreställde sig den bebodda delen af jorden längst i sträckningen af Medelhafvet, eller från öster till vester och denna längd dubbelt så stor som, hvad man i sträckningen från norr till söder kallade, bredden^[1]. Länge var likväl ännu kunskapen begränsad inom de östliga Medelhafsländerna. Mindre Asien, i så många afseenden vettenskapers och konsters moder, hade ock födt de första geografiska begreppen. Man kände i vester Grekeland: man lärde i norr känna länderna kring Svarta Hafvet^[2],

1. Strabo L. II. p. 113. ed. Casaub. Från denna gamla föreställning härleda sig ännu benämningarne Longitud och Latitud.
2. Det kallades Pontus eller Haf företrädesvis; och ansågs för större än Medelhafvet. Ännu i Strabos tid hade man denna föreställning, L. I. p. 31.