sammanflöto lätt i de Gamlas föreställning den Pontiska och den Baltiska Norden. Man får äfven hos de bäst underrättade författare vara på sin vakt emot bägges förvexling. Åsigten fortplantades till Medeltiden, ja sträckte sin inflytelse ända till Isländare och Skandinaviska Krönikeskrifvare, så snart de mer hämtade sina begrepp ur ett ofullkomligt lärdomsförråd, än ur egen kännedom om den Nord de bebodde.
Vid ett sådant föreställningssätt, hvars största fel drabbade Norden, må det ej förundra oss, att de rykten, som genom Fenikiers och Kartaginensers, med flit i dunkelhet höljda skeppsfart till Tennöarna, till Bernstenskusten[1], först synas ha blifvit spridda om stora öar och länder i
- ↑ Heeren, Ideen T. II s. 276. ff. Redan Herodot (L. III. c. 113.) visste, det Tenn och Bernsten kommo från det yttersta Europa. Tennöarne äro väl de Sorlingiska öarna eller ock Britannien. Bernsten har af ålder funnits ymnigast på Preussiska kusten. Den förekommer också på Svenska, Pommerska, Danska och Jutländska stränderna. Om den gamla Bernstenshandeln se Schlözer. l. c. I. 34.
stormdrifne till Germaniens kust. — Strabo säger L. II p. 126. om Europa i allmänhet, att det är helt och hållet beboeligt, utom en liten del, hvilken för kölden ej kan bebyggas, och gränsar till de Nomadiska Nationerna kring Borysthenes, Tanais och Mæotiska sjön. Strax ofvan Pontus var således ännu för honom den yttersta Norden.
